I ingen annan av våra musikaler har hatten eller mössan fått så stor betydelse som i den här. När jag talade dräkter med Ludmilla tänkte jag i första hand på kläder som kunde locka fram rollpersonligheten. Ludmilla gick ett steg längre och koncentrerade sig på “huvudsaken.”. När hon kommer till repetitionen och visar upp sina förslag får hon applåder! Jag är övertygad om att ingen i vår kyrkliga teaterhistoria har haft tillgång till en så fantastisk dräktdesigner. Ingen kommer nånsin mer att tro på att repliken: “Sy kläder kan jag inte men jag kan försöka om jag får ett mönster”., har uttalats av Ludmilla. (2007) Det dröjde inte särskilt länge förrän hon arbetade på “fri hand” och ständigt överraskade oss. Och idag blir inget undantag. Fotograf Arne motar ut några av skådisarna i det varma försommar vädret och plåtar dem i naturen. Det är riktig räv från Lettland i Slimmas dräkt. Nedan:Flaxa och Slimgirl Räv, fiender i pjäsen, vänner i verkligheten
Grodan Bommel och Traskråkan, är vänner hela tiden. Hattarna gör att vi kan minska på ansiktssminket.
Alla får inte en hatt. I bland räcker det med en blomma och en peruk och lite extra färg för att få fram en rollfigur. Lilla ugglan, infälld i bilden, var vår färgglada inspirationskälla till berättarfiguren Hoo-Hoo. “Malena, blomman ska sitta i håret, inte i handen hörru!” Ni kan säkert tänka er hur bra det blir när alla dräkter plus smink sitter på alla medverkande.
Jag måste växla spår i scenen med Stinsen och lyckas övertala Cathrine - som genom åren haft ansvar för sceneri men som tycker om att spela teater - att växla in. Det gjorde hon! Hennes scennärvaro och förmåga att improvisera gjorde det lätt för mig och gruppen. Att hon bara haft två dar på sig för att läsa in repliker märktes inte särskilt mycket tack vare dagens inhoppade sufflör – Adam. Men när det gällde hade det varit bra om läsglasögonen funnits med. C. tänker lägga sig i hårdträning för att kunna snurra sin visselpipa så att den elegant hamnar i bröstfickan efter varje användning. Är du intresserad av att se hur hon lyckas, så kom och se pjäsen. Hon tränar svingen när resten av gruppen tränar stämmor.
Jeremiah var tänkt för en roll i musikalen men det fungerade inte ihop med sista årets studier i högstadiet. Han återkommer nu som trummis i musikgruppen. Huvudsaken är att han finns med. Arne lyckas inte fånga honom på något aktuellt foto, utan det blir ett montage med Jeremiahs bild tagen för ett år sen då han hjälpte till med ljusteknik.
Emma L. kommer som räddare i nöden, då föräldrarna repeterar. Vi brukar ha flera yngre barn ute i korridorerna men denna gång blev det bara Signe och Agnes. Emma passade Agnes och Signe lekte med på scenen då hon inte följde med Emma.
Till sist
Jag längtar att se föreställningen. Ni är sååå duktiga!
SvaraRadera//Mercedesz
Så mycket energi och glädje!!! Jag längtar också! Ni är fantastiska på alla håll och kanter!!!
SvaraRadera