“Vill man att under ska ske, måste man våga sig på
att ta ett steg och ännu ett till, därefter börja att gå.
Rädslan har inte nån plats, när det i hjärtat finns ljus
måste tro på att vingarna bär, och aldrig hindras av storm brus.
När jag har tro, jag lyckas. När jag har tro finns inget stopp!
När jag har tro jag vandrar mot mina mål – med hopp!”
Sången förekommer i pjäsen efter att man besegrat den farliga Flaxa genom gott samarbete. Orden passar in på vårt grupparbete också även om vi inte har en Flaxa att besegra utan roller att lära in. Vi har inte växlat spår men väl roller så varje repetition liksom börjar om - men vi tar “ett steg och ännu ett till” och den 8 personer “stora” ensemblen kommer en bit på väg – “med hopp”.
Rebekka hade huvudrollen i “En sång för min själ” som vi spelade 2016. Rollen var dramatisk och hon är långt från den typen av person i denna lite skruvade roll som en udda fröken StinS. Det gäller att lära sig blåsa visselpipa med auktoritet.
en förvandling som inte är helt lätt om man är en vänlig och mjuk person
Slugger-Ralle är den som ställer upp för Cecilia Viol när alla andra fegar ur och inte vågar följa henne genom Flaxas skog. Men Slugger Ralle och nya Cecilia Viol bondade med en gång. Klart Ralle får ett honungshjärta av det leendet.
Traskråkan och Bommel är ett härligt radarpar men som inte just här ser särskilt rädda ut.
Kan bara säga att jag verkligen är väldigt glad åt årets grupp och lyckligt lottad som fortsättningsvis få hålla på med teater även om det vid min ålder - suger. Premiär blir det i september så boka plats, ta tåg/bil/flyg till Örebro.
